Borta bra, hemma bäst?

Det har gått exakt två veckor sedan jag sa upp mig. Nu sitter jag på flygplatsen och om ett par timmar lämnar flygplanet Kapstaden och siktar mot London. Det pirrar i magen när jag tänker på att jag snart sätter mina fötter i Stockholm igen. Samtidigt är jag medveten om att flygresan hem hade varit tår-rik om jag inte visste att jag (förhoppningsvis) kommer att återvända inom kort.

Så vad hände?
Jag satt på terassen, smsade med Carro och hade en Woodland Kingfisher i något träd (ja, jag hör numera fåglar överallt och har blivit fullständigt galen). Kvällen innan hade jag inget internet vilket får det att krypa i kroppen av rastlöshet (hur många tveksamma beslut gjorde jag inte på Thanda när jag hade sovit dåligt, var uttråkad och rastlös?) och när jag satt på terrassen kom elefanterna och drack endast några meter från var jag satt. Så jag var kanske lättpåverkad, troligtvis rastlös och möjligtvis klartänkt i en kort sekund. Jag bestämde mig i vilket fall som helst för att ta risken och plötsligt hade jag sagt upp mig. Allt kändes inte lättare som jag trodde att det skulle göra men det kändes åtminstone som att jag tog ett steg i någon riktning.

Och vad händer nu?
Jag har fått bekräftat att jag ska få komma tillbaka till Thanda på ett internship så nu väntar jag på att jag får ett brev underskrivit så att min visumprocess kan påbörjas. Om brevet någonsin kommer att skrivas under eller om visumet kommer att godkännas vet jag inte.

Men jag har precis lovat en av mina gym-kompisar att jag ska komma tillbaka. Så jag gör väl det. (Vilket också betyder att bloggen inte är kommer att läggas ner och jag ska fortsätta skriva. Lägger in bilder från mina resor under de kommande veckorna. Kanske.)