Getting stuck

Allt jag gör här är så absurt långt ifrån mitt andra vanliga liv. Just nu är det ingen rutin på något heller och jag har inte ordentligt påbörjat det jag är här för men det börjar ta sig. Och ärligt talat, även när jag börjar med det jag är här för har jag svårt att tro att det kommer bli någon ordentlig rutin på något. Allting här är i ständig rörelse. Aktiviteter och möten kan planeras men alla planer kan ändras beroende på väder och prioriteringar.

Gårdagen var en typisk oklar dag. Vi åkte ut 05:30 för att försöka hitta geparden genom att tracka den. Eftersom de är känsliga små varelser har de många hot och det är viktigt att man håller ett öga på dem. De är intressant nog också ett av de djur turister helst vill se. Gräset är som jag skrev meterhögt vilket gör det svårt att se honom och det är livsfarligt att traska igenom det till fots eftersom att allt kan gömma sig i det (lejon). Därefter blev det rampbygge. Det ska köpas in nytt game (antiloper) och när man lastar av dem behöver de en trevlig ramp de kan springa av. Så vi snickrade, borrade och svettades i 30 graders varme (och min svenska hud brann) och blev långt ifrån klara.

Efter sex timmar i bushen landade vi tillbaka på Intebane (campen jag bor i) och där satt vd:n i möte angående volontärprogrammet med ägaren av africa nature training (som jag gjorde min Field Guide Level 1 med) samt projektledaren för ett nytt bygge man ska göra på reservatet. Jag blev indragen och det blev plötsligt mycket klarare vad jag ska göra och var jag ska börja. Är så taggad på att komma igång!

Och sedan till det typiskt Sydafrikanska. På eftermiddagen skulle Dan och Dumi (gamla noshörningskillen och nya noshörningskillen) träffa ett team (med ordentliga gevärer) för att traska ut och leta rätt på en noshörning. När vi väl kommer till deras hus sitter de och chillar och säger att de tyvärr inte har tid, fast att de bestämde dagen innan att de skulle göra det (sjukt Afrikanskt att inte meddela). Så vi åkte själva och efter en kvart fastnade vi. På riktigt fastnade. Det tog oss två timmar att ta oss ut och jag var dränkt i lera. Alla som såg mig fick skrattkramper och Dan kunde knappt titta på mig. Precis när vi hade kommit loss såg vi att det rann ut något ur bilen och när vi öppnade till motorn kokade vattnet. Och vi hade oljeläckage. Och inget extra vatten.

På vägen tillbaka såg vi noshörningar en bit bort så vi bestämde oss för att hoppa ur bilen och gå till dem. Det får verkligen igång adrenalinet att stå några meter från dessa fantastiska djur.