Visumansökan, 2

Visumet är godkänt. Att vara igenom denna visumprocess är något av det jobbigaste jag har gjort. Eller, antagligen inte, men alla andra jobbiga saker jag har gjort i mitt liv har väl tappat sin betydelse med tid. Alla mina krafter har gått åt att hoppas på visumet utan att kunna omvandla energin till något nyttigt vilket har gjort att jag helst bara har velat sova. Att sitta och vänta och hoppas på det bästa, helt oförmögen att kunna påverka något, är kanske inte riktigt min grej.

När visumet blev godkänt blev jag självklart glad. Men jag känner också exakt samma sak som jag gjorde i september, när det bara var några veckor till att jag skulle åka förra gången. Vad sysslar jag med? Är det säkert? Varför stannar jag inte i Sverige? Vill jag verkligen detta eller strävar jag bara efter mål att bocka av?

Och det enda jag kan hålla fast vid är känslan av lycka och frihet som jag minns att naturen gav mig. Flummigt, javisst! Men en vecka kvar och ärligt talat är det sjukt pirrigt att inte ha någon aning om hur framtiden kommer att se ut. (Och FYI, jag kan numera identifiera talgoxen som sjunger precis utanför min lägenhet)

Intebane, mitt (antagligen) kommande hem (mycket är fortfarande högst oklart)