Paradise-Alex

Jag har varit här i fyra veckor. Det är svårt att förstå. Tiden går alldeles för fort. Har jag skrivit min bok? Nej. Har jag läst böcker? Nej. Har jag haft tid över? Nej. Varje dag är olika och sträckorna vi kör är långa. Varje liten sak som ska göras tar plötsligt timmar.

Vad gör jag om dagarna? Alla dagar är olika. Vi håller fortfarande på att få igång volontärprogrammet vilket tar sin tid eftersom att många olika människor här vill ha något att säga till om och alla har olika agendor. Människor som har något att säga till om litar inte på oss som ska driva det tillräckligt än för att ge oss fria tyglar än, vilket gör att det är en hel del väntetid. Hemma, där jag vet att jag är trovärdig, hade jag satt ner foten men här är livet annorlunda.

Jag har i alla fall en bil. Så jag kör runt, letar reda på geparden, tror jag ska dö när jag hamnar på en alldeles för brant och stenig väg med en bil med halvdåliga bromsar, kör vilse, kör in i noshörningar, skrämmer noshörningar när jag ser vackra fåglar, osv. Jag har tagit med mig en svensk VIP fotograf, min chef, anställda från base camp samt en annan arbetare och hans mamma ut på tur.

Livet är också extremt rörigt. På savannen är vi alla djur med ett sug efter wifi. Eftersom det inte finns någon skillnad på privatliv och jobb och att man mer eller mindre tvingas umgås med varandra tjugofyra timmar i dygnet blir det lätt lite oöverskådligt. Och när dessutom varje liten sak sprids som en jävla eld över hela savannen blir det lätt ännu mer oöverskådligt.

Jag har inte vant mig än och jag tror inte att jag kommer göra det. Men samtidigt är det så vackert här att jag varje dag tappar andan och tackar mig själv att jag vågade flytta 10 000km.